Färdknäpp i Uppsala

Long time no see, eller vad säger ni? Nej, vi har inte sadlat motorcyklarna på väg till Pakistan. Än. Däremot håller Semesterpappan en liten föreläsning imorgon torsdag på Uppsala Fotografiska Sällskap. Titta förbi på Övre Slottsgatan 14 klockan 19.00 om ni är i krokarna!

Och för den som nu besviket fnyser ”Upptåget?! Det är inte direkt något kinesiskt mjölktåg med 24-timmars ståbiljett”, så kan jag inte annat än hålla med. Men jag har ordnat ett tröstpris. Jag vet inte om ni minns, eller om vi ens nämnt, att Gustaf släpade runt på en nästan sextio år gammal mellanformatskamera av märket Rolleicord? Och nu har vi framkallat bilderna! Och HÄR kan ni kika på dem! (Klicka på ”HÄR”!)

Okej vi hörs sen!

Inlägg 100 – Färdknäpp tar Farväl!

Det hände väldigt plötsligt. Förvånande nog helt samtidigt för båda två. En dag var den bara där, omöjlig att ignorera. Jag vände mig till Gustaf och sa ”Känner du det också?”. Och han visste förstås precis vad jag pratade om, för han hade just upptäckt samma sak. Ja, jag vet att det låter lite dramatiskt, men det var faktiskt så. Dagen då Hemlängtan kom.

Så, till Planens bestörtning, bestämmer vi oss för att strunta i våra ej returnerbara biljetter hem den 26e april. Nu vill vi hem, vi vill hem nu. Resan har präglats av hastiga och lustiga beslut, och vi är vår metod lojala hela vägen till Arlanda. Dit vi alltså anländer ungefär… nu. Hej mamma!

Hur summerar man en resa på nästan nio månader? Kan man sammanfatta allt det man upplevt, allt det man sett, känt och lärt sig, i en enda klatschig sensmoral? Jag ska försöka! Här kommer alltså Inlägget där Färdknäpp kommer ut som hippies, och vår dolda agenda blir uppenbar:

Det har varit en serie upplevelser som jag inte skulle byta mot något annat. Ibland har det varit jobbigt, ofta har det varit roligt, inte sällan både och samtidigt. Vad jag har lärt mig är diffust, svårt att omsätta i praktik eller ord. Det är en känsla av sammanhang att binda sina faktakunskaper vid, en rent fysisk förståelse av Asien  som inte går att läsa sig till i böcker. Hur kan man förstå Uzbekistan om man aldrig känt lukten vid Chorsu-basaren? Den viktigaste insikten, för mig, är denna: när jag fysiskt korsat gränser över hela Asien har jag sett att det finns inga gränser. Allt hör ihop, sitter ihop, är ett. Gränserna på kartan, i våra huvuden, är fabricerade, påhittade, inbillade. Verkligheten är en annan: det finns inga gränser.

Så vad är då sensmoralen?

Tack för maten sa piraten jag vill inte diska faten!

Okej vi hörs sen! . . .

Beirut, Libanon

Beirut har visserligen inget China Town, men den som trängtar dumplings behöver ändå inte trängta länge. I Bourj Hammoud slutar namnen på -ian, vakar en Jungfru över varje gathörn, är var mage stinn på dumplings-kusinen manty. Välkommen till Little Armenia!

Vi går gatan fram, och med Gustafs flitigt inövade armeniska artighetsfraser får vi knappt vara ifred. Pratar du armeniska? Hur länge har ni varit här? Bara en timme? Vill ni ha kaffe? (Inte turkiskt kaffe, armeniskt!). Snart är han insnärjd i ett backgammon-parti som går i rasande fart. Gubben bredvid mig varnar mig att jag ska ”hålla ögonen på den där”, och nickar mot Gustaf. När backgammon-gubben till slut tagit hem segern lutar han sig tillbaka och smackar belåtet. Så ska de tas, låter det som att han säger – vårt armeniska ordförråd är ännu för skralt för att avgöra.

Okej vi hörs sen!

Beirut, Libanon

Libanon fortsätter att förbrylla och förundra. Frågor, stora och små, hopar sig som bråte på en beirutsk balkong. Vem är egentligen libanes avlöses av Varför går mannen på hotellet runt i pyjamas hela dagarna? Vi befinner oss konstant vilse – gatorna har inga namn, eller så har de alldeles för många namn. När vi frågar om vägen stannar folk gärna och småpratar, men de har ingen aning om var någonting ligger. ”Här låg ett café som hette Wimpy en gång i tiden”, säger de, eller ”här blev Bashir el Gemayel mördad”. Nej, den bokaffären vet de inte var den ligger, men de vet en annan. Och så skickas vi iväg i ny riktning, tills nästa gång vi frågar.

Okej vi hörs sen!

Beirut, Libanon

Hur berättar man om en stad som Beirut? Av alla historier och anekdoter, myter och halvsanningar, hur gör man ett urval? Var ska man fokusera blicken? Berättelsen om Beirut blir fragmentarisk, motsägelsefull och förvirrad, för vad vi upplever är fragmentariskt, motsägelsefullt och förvirrat. Okej vi kör:

Vi riktar blicken mot Downtown, Beiruts splitternya centrum i fuskromersk stil, där modebutikerna kommer från Europa, turisterna från Gulfen, och hushållerskorna från Filippinerna. Den sprängda biografen? Ja, den är libanesisk.

I nästa stund befinner vi oss i det palestinska flyktinglägret Bourj al-Barajneh, en plats som Beirut-borna undviker att nämna vid namn. När vi frågar på turistkontoret påstår kvinnan bakom disken att hon aldrig har hört talas om det. Men i Bourj al-Barajneh är de glada att se oss. Eller kanske snarare roade. Vi blir omringade av barn som kräver svar: vad heter vi kan vi uttala deras namn kan vi arabiska var kommer vi ifrån föredrar vi fotboll eller basket vem är vår favoritspelare är vi gifta spelar vi fotboll pratar vi tyska varför pratar vi inte tyska hur många syskon har vi? Föräldrarna betraktar matchen på avstånd, de är ingen vidare hejaklack men verkar ändå nöjda med underhållningen. Det blir ett lite abrupt slut när fotbollen plötsligt fastnar i det spindelnät av hemmadragna elledningar som ligger som ett tak över gränden.

När vi kommer hem och vill lära oss mer om de palestinska flyktinglägren är det som att öppna Pandoras ask. På Internet rasar debatten – allt är de kristnas fel. Eller muslimernas. Israel. USA. Iran. Fenicierna. Palestinierna borde inte vara här. Araberna borde inte vara här. Libaneserna ÄR araber. Det är Syriens fel. Falangisterna. Kommunisterna. Sunni. Shia. Hamas. Judarna. Maroniterna. Hizbollah. Amal. PLO. Den libanesiska militären. Kataeb. CIA. Rasism. Sekterism. Invandring. Utvandring. Libanon för libaneserna. Men vilka är libaneserna?

Senare på kvällen går vi på en bar som spelar indiepop. Vi dricker lemonad och tittar på Beiruts berömda uteliv. Bläddrar lite i vår ”konstnärliga” guidebok och läser vad man inte ska göra om man hör en explosion:

• Få inte panik
• Ring ingen
• Sätt inte på TVn eller radion
• Försök inte förstå
• Var inte orolig (Don’t worry)
• Var inte glad (Don’t be happy)

Här i Gemmayze fortsätter festen långt in på småtimmarna. Vem som egentligen är libanes är inte så viktigt på bargatan. Ett ställe lite längre bort har tydligen Maltesers-martini som veckans drink. I ett ögonblick av allvar berättar en kille i kulturbågar hur man lever i en stad som Beirut: Förnekelse, säger han. Och sen skrattar han. Ska vi dra och testa en Maltesers-martini eller?

Beirut, Libanon

När planet äntligen går ner för landning drabbas Gustaf av panik. Men vad gör piloten egentligen?! Han kör ju rätt in i staden! Inklämd mellan vad som verkar vara två kvarter med hyreshus ligger landningsbanan vars ena ände sticker rätt ut i havet. Havet, ja. Det pirrar i min mage när jag ser allt det blå – Medelhavet. Europas Medelhav. Nästan hemma! Men inte än!

Så vi dimper ner, utan guidebok eller förkunskaper (jaha, valutan heter lira, vad är en lira värd då?), i Beirut. Staden med jordens godaste falafel. Mellanösterns Paris. Där man kan promenera ner för gatan och se en arkeologisk utgrävning bredvid ett sönderbombat hus bredvid en lyxgalleria. Där gubbarna vinkar ”Bonjour!” och tanterna dunkar sina manikyrerade nävar i tutan på sina SUVar. Det bästa utelivet öster om Istanbul. Glamour i en stadsdel, Hizbollah i en annan.

Det enda vi vet säkert är detta: vi är här för att äta hoummus. Till frukost, lunch och middag: gudarnas nektar, denna läckert gyllengula kikärtspuré. Vi kommer hem när vi tröttnar -  inte ens Planen kan motstå libanesisk hoummus!

Okej vi hörs sen!

Bangkok, Thailand

Vi går på romantisk date. Tjejerna i receptionen är entusiastiska, de hjälper till att boka bord på en tema-restaurang. ”In the mood for love” heter den, fnissar de förtjust, ”very romantic!”. Så vi vattenkammar håret och klär på oss våra bästa söndagskläder och åker dit. ”Såhär såg det ut i Hong Kong på sextiotalet”, säger Gustaf med riktig kännarmin, om restaurangens inredning. ”Fint med blommiga fåtöljer” säger jag, med samma kännarmin. Och sen beställer vi. Sushi som heter saker som Guilty but happy, C4 och Sweet 16. Sushi som kommer i formen av en tusenfoting.

När vi känner oss mätta på gränsen till illamående lutar vi oss tillbaka i våra blommiga fåtöljer. Från ingenstans dyker Planen upp som en objuden och, i ärlighetens namn, något överförfriskad, gäst. Rödbrusig och arg slår han näven så hårt i bordet att glasen skallrar. Det blir knäpptyst i lokalen. ”Är det inte dags att åka hem nu”, ryter han utan frågetecken. Jo visst absolut, nu är det dags att åka hem, försäkrar Gustaf nervöst, vi ska bara… ”Ska bara och ska bara”, avbryter Planen bryskt, ”nu får det väl ändå vara nog!”.

Jag ska inte säga att Planen direkt stormar ut ur lokalen. Men det blir väldigt tyst när han har gått. Vi tittar skamset på varann, det kanske ändå är nog nu? Ja, nu är det väl ändå nog? ”Nog är nog”, säger Gustaf, ”men jag vet EN sak som man aldrig kan få nog av, och det är hoummus!”.

Och innan vi vet ordet av sitter vi på ett plan till Beirut.

Luang Prabang, Laos

Ni tycker att det varit lite tyst från Färdknäpp ett tag? Ja, det kan jag förstås hålla med om. Vi har varit upptagna. Här kommer en bild:

Och här kommer en lista på saker vi varit upptagna med:

• Motorcykel-haveri nummer två. Inkluderar spännande nya ingredienser som en väg som alla påstår inte finns, en väldigt brant backe och två polacker som dyker upp som riddare i inte särskilt skinande rustning på rymdskeppsliknande dirtbikes.
• Att upptäcka det laotiska kökets alla hemligheter (bananblommor och larver) i en matlagningskurs som kulminerade i:
• Magsjukan. Magsjukan magsjukan magsjukan. Jag säger det igen: Magsjukan.
• Nattbuss genom bergen. Jules vrede. Nattåg mot Bangkok. Allt detta med vår vän Magsjukan i knät som en sockerstinn femåring.
• Konsten att bajsa i en pytteliten kopp.

Okej vi hörs sen då!

Vi summerar visum – en (o)praktisk guide

Får då och då frågor mailledes om hur vi löst våra viseringar. Medveten om att det kanske inte är direkt högrelevant för majoriteten av läsarna (mamma planerar såvitt jag vet ingen vistelse i Turkmenistan inom den närmaste framtiden) tänkte jag ändå bjuda på en torr, men kort, sammanfattning av hur vi har gått tillväga. Nota bene, den här sortens information är lika tidsbeständig som väderleksrapporter. För uppdaterad information rekommenderar jag en sökning på Lonely Planets forum. Priser per person, förstås.

Våra tremånaders kinesiska visum fixade vi på den kinesiska ambassaden i Stockholm. Det kostade i runda slängar 300 kronor, och väntetiden var väl några dagar sisådär.

Våra kazakiska visum ordnade vi med fyra dagars väntetid på konsulatet i Urumqi, Kina (216 Kunming Lu). Runda slängar 140 kronor (själva transaktionen ordnas på en bank i närheten, hav tålamod och allt ska bli uppenbart!) för trettio dagar. Utlänningar får gå före i kön, så det gäller att göra sig synlig för vakten. Obegränsad tillgång på passfoton och passkopior (både ID-sidan och aktuella visum-sidor) är en icebreaker på de flesta centralasiatiska ambassader och konsulat, så även här.

Det uzbekiska trettiodagars-visumet krävde större insatser. Vi kontaktade Stantours (låt er inte avskräckas av hemsidan från stenåldern) som med två veckors väntetid ordnade vårat Letter of Invitation för 300 kronor. Med inbjudan fick vi visumet (för hutlösa 75 dollar!) på en dag på ambassaden i Almaty, Kazakstan. Datumen på inbjudan specificerar inom vilka datum du kan söka visum, inte inom vilka datum du kan befinna dig i landet. Att ordna en visumförlängning är ett helt eget kapitel, det kan du läsa mer om här.

Det turkmenska transitvisumet på fem dagar ordnade vi för 55 dollar i Tashkent, Uzbekistan. Under de tio dagar som ansökningen behandlas behåller de inte passet, och det räcker med att man har visum till nästa land redo när visumet ska hämtas ut. De sätter datumen för visumet först vid uthämtningen. Det knepiga med detta visum är egentligen att ta sig in på själva ambassaden. Klockan sex på morgonen åker man dit och skriver upp sig på en lista, klockan elva kommer man tillbaka och köar. Det låter lättare än vad det är. Lagom stora dollarsedlar kan underlätta.

Tricket med det iranska visumet är att ha gott om tid. Iranianvisa (jag vet, hemsidan ser ut som något slemmigt som katten hostat upp) ordnade vårat Letter of Invitation för 600 kronor var. Utlovad ”express-service” på en vecka-tio dagar blev snart nästan det dubbla, när min inbjudan hamnade någonstans under gårdagens Lidl-reklam på utrikesministeriet i Teheran. ”Mr Gustaf”, däremot, var mäkta populär på ambassaden i Tashkent. Det hjälpte inte att Western Union misstänkte oss för att försöka sponsra terrorister, frös våra pengar och placerade oss i ”säkerhetskö”. Själva visumet kostade ytterligare en femhundring, och tarvade en kort intervju med en sträng konsul – se lydig ut och svara bestämt ja på allt!

Visum till Indien på sex månader ordnade vi med några dagars väntetid på TT Service i Stockholm. Det kostade 600 kronor, och börjar gälla från den dag det utfärdas.

Thailand – 30 gratis dagar på flygplatsen. En månad i Kambodja får man för 25 dollar på gränsen. Femton (eller i vårt fall sjutton, huvudräkning är inte gränsvakters starka sida tycks det) gratis dagar i Vietnam på gränsen, officiellt krävs det en utresebiljett men det är osannolikt att någon frågar. Trettio dagar i Laos får man nu för tiden även på gränsen från Kambodja, även om alla säger att det är omöjligt. Det kan kosta allt mellan trettio och fyrtiofem dollar, beroende på hur gränsvakterna har det ställt med additionen.

Nu hoppas jag att ni står med väskan i tamburen redan! Lycka till! Om ni har några frågor – shoot! (Men gör det i kommentarsfältet så det kommer alla till gagn!)

Houa Muang, Laos

Vi sitter i ett hus utan elektricitet i hmong-byn Houa Muang. Byns tonåringar är alla samlade på vårt rum, i en ring på golvet. Flickan vars mamma driver det lilla vandrarhemmet sitter bredvid mig i sängen och lutar sig mot mig, och liksom klappar mig lite på armen. Det är inte varje dag som det kommer en utlänning till byn, så man får passa på. Stora planer smids. Imorgon ska vi följa med till skolan på festival, och alla ska få ställa frågor och öva sin engelska. Men det är imorgon det.

Var lämnade vi er sist? Jo, vi var mitt ute i ingenstans med en motorcykel som rosslande drar sina sista andetag. Så vi rullar upp Röda Hund på en liten stig som viker av från vägen. Överlägger kort om det är säkert att kliva av stigen för att rulla in henne i buskarna – hur nära vägen kan det finnas minor egentligen? Vi bestämmer oss för att chansa, vi möter hellre minor än Jules vrede om motorcykeln blir stulen.

Och så liftar vi. Vi ställer oss mitt i vägen och viftar och hoppar, och när det äntligen kommer en bil ger vi inte föraren något val. Ska du till Houa Muang? Bra, vi följer med. Tjugo vindlande kilometer senare står vi med våra ryggsäckar vid tre hus och en liten stig som försvinner i fjärran. Var är byn? En grupp arbetare som är på väg hem från fältet fnittrar förtjust när de ser oss, och pekar uppåt stigen. Fyra kilometer, kanske fem, säger de. Jaha. Och så går vi. Det dröjer inte länge förrän vi är omslutna av ett kompakt kolmörker. Ungefär samtidigt blir stigen plötsligt två stigar. Ficklampans försiktiga flimrande ger ingen ledning, och vi blir stående. Jaha.

Två killar dyker upp på en liten knattrande motorcykel. Gustaf kör oss alla fyra den sista kilometern till Houa Muang på ettans växel, effektivt förhindrad att svänga av vår ryggsäck som placerats i knät på honom. Till min förvåning överlever vi.

Okej vi hörs sen!