Får då och då frågor mailledes om hur vi löst våra viseringar. Medveten om att det kanske inte är direkt högrelevant för majoriteten av läsarna (mamma planerar såvitt jag vet ingen vistelse i Turkmenistan inom den närmaste framtiden) tänkte jag ändå bjuda på en torr, men kort, sammanfattning av hur vi har gått tillväga. Nota bene, den här sortens information är lika tidsbeständig som väderleksrapporter. För uppdaterad information rekommenderar jag en sökning på Lonely Planets forum. Priser per person, förstås.
Våra tremånaders kinesiska visum fixade vi på den kinesiska ambassaden i Stockholm. Det kostade i runda slängar 300 kronor, och väntetiden var väl några dagar sisådär.

Våra kazakiska visum ordnade vi med fyra dagars väntetid på konsulatet i Urumqi, Kina (216 Kunming Lu). Runda slängar 140 kronor (själva transaktionen ordnas på en bank i närheten, hav tålamod och allt ska bli uppenbart!) för trettio dagar. Utlänningar får gå före i kön, så det gäller att göra sig synlig för vakten. Obegränsad tillgång på passfoton och passkopior (både ID-sidan och aktuella visum-sidor) är en icebreaker på de flesta centralasiatiska ambassader och konsulat, så även här.
Det uzbekiska trettiodagars-visumet krävde större insatser. Vi kontaktade Stantours (låt er inte avskräckas av hemsidan från stenåldern) som med två veckors väntetid ordnade vårat Letter of Invitation för 300 kronor. Med inbjudan fick vi visumet (för hutlösa 75 dollar!) på en dag på ambassaden i Almaty, Kazakstan. Datumen på inbjudan specificerar inom vilka datum du kan söka visum, inte inom vilka datum du kan befinna dig i landet. Att ordna en visumförlängning är ett helt eget kapitel, det kan du läsa mer om här.

Det turkmenska transitvisumet på fem dagar ordnade vi för 55 dollar i Tashkent, Uzbekistan. Under de tio dagar som ansökningen behandlas behåller de inte passet, och det räcker med att man har visum till nästa land redo när visumet ska hämtas ut. De sätter datumen för visumet först vid uthämtningen. Det knepiga med detta visum är egentligen att ta sig in på själva ambassaden. Klockan sex på morgonen åker man dit och skriver upp sig på en lista, klockan elva kommer man tillbaka och köar. Det låter lättare än vad det är. Lagom stora dollarsedlar kan underlätta.
Tricket med det iranska visumet är att ha gott om tid. Iranianvisa (jag vet, hemsidan ser ut som något slemmigt som katten hostat upp) ordnade vårat Letter of Invitation för 600 kronor var. Utlovad ”express-service” på en vecka-tio dagar blev snart nästan det dubbla, när min inbjudan hamnade någonstans under gårdagens Lidl-reklam på utrikesministeriet i Teheran. ”Mr Gustaf”, däremot, var mäkta populär på ambassaden i Tashkent. Det hjälpte inte att Western Union misstänkte oss för att försöka sponsra terrorister, frös våra pengar och placerade oss i ”säkerhetskö”. Själva visumet kostade ytterligare en femhundring, och tarvade en kort intervju med en sträng konsul – se lydig ut och svara bestämt ja på allt!

Visum till Indien på sex månader ordnade vi med några dagars väntetid på TT Service i Stockholm. Det kostade 600 kronor, och börjar gälla från den dag det utfärdas.
Thailand – 30 gratis dagar på flygplatsen. En månad i Kambodja får man för 25 dollar på gränsen. Femton (eller i vårt fall sjutton, huvudräkning är inte gränsvakters starka sida tycks det) gratis dagar i Vietnam på gränsen, officiellt krävs det en utresebiljett men det är osannolikt att någon frågar. Trettio dagar i Laos får man nu för tiden även på gränsen från Kambodja, även om alla säger att det är omöjligt. Det kan kosta allt mellan trettio och fyrtiofem dollar, beroende på hur gränsvakterna har det ställt med additionen.
Nu hoppas jag att ni står med väskan i tamburen redan! Lycka till! Om ni har några frågor – shoot! (Men gör det i kommentarsfältet så det kommer alla till gagn!)