Det hände väldigt plötsligt. Förvånande nog helt samtidigt för båda två. En dag var den bara där, omöjlig att ignorera. Jag vände mig till Gustaf och sa “Känner du det också?”. Och han visste förstås precis vad jag pratade om, för han hade just upptäckt samma sak. Ja, jag vet att det låter lite dramatiskt, men det var faktiskt så. Dagen då Hemlängtan kom.
Så, till Planens bestörtning, bestämmer vi oss för att strunta i våra ej returnerbara biljetter hem den 26e april. Nu vill vi hem, vi vill hem nu. Resan har präglats av hastiga och lustiga beslut, och vi är vår metod lojala hela vägen till Arlanda. Dit vi alltså anländer ungefär… nu. Hej mamma!
Hur summerar man en resa på nästan nio månader? Kan man sammanfatta allt det man upplevt, allt det man sett, känt och lärt sig, i en enda klatschig sensmoral? Jag ska försöka! Här kommer alltså Inlägget där Färdknäpp kommer ut som hippies, och vår dolda agenda blir uppenbar:
Det har varit en serie upplevelser som jag inte skulle byta mot något annat. Ibland har det varit jobbigt, ofta har det varit roligt, inte sällan både och samtidigt. Vad jag har lärt mig är diffust, svårt att omsätta i praktik eller ord. Det är en känsla av sammanhang att binda sina faktakunskaper vid, en rent fysisk förståelse av Asien som inte går att läsa sig till i böcker. Hur kan man förstå Uzbekistan om man aldrig känt lukten vid Chorsu-basaren? Den viktigaste insikten, för mig, är denna: när jag fysiskt korsat gränser över hela Asien har jag sett att det finns inga gränser. Allt hör ihop, sitter ihop, är ett. Gränserna på kartan, i våra huvuden, är fabricerade, påhittade, inbillade. Verkligheten är en annan: det finns inga gränser.
Så vad är då sensmoralen?
Tack för maten sa piraten jag vill inte diska faten!
Okej vi hörs sen! . . .
