Phonsavan, Laos

Våra mekaniska bekymmer eskalerar. Man kanske kan tycka att det är en dålig idé att ge sig ut att köra en dagsrutt på 26 mil på en motorcykel som har någon slags kikhosta och med jämna mellanrum måste stanna för att ”ta sig en morfar”. Visst föresvävade det oss, att hostan och orkeslösheten kunde vara symptom på något, att vi kanske borde ta Röda Hund till en doktor. Men, måste jag tyvärr erkänna, vi var själviska. Ville bara vidare. Tog oss inte tid att lyssna, ville inte höra. Avfärdade Röda Hunds problem som psykosomatiska, sa åt henne att ”gaska upp sig”. Och sen gick det som det gick. Jag hoppas åtminstone att någon kan lära sig något av våra misstag, om hur viktigt det är att se tecknen i tid, att våga prata med en vuxen, säga ”stopp, det här är inte okej”. Allt det som jag önskar att vi hade gjort…

Dagen började bra, redan i gryningen susade vi iväg från Phonsavan. De senaste dagarnas motorstrul gör sig inte påminda och snart har vi tillryggalagt femton ringlande mil. Först när magarna börjar kurra hungrigt märker vi hur motorn liksom… harklar sig. Dags för lunch, tänker vi, och tankar full tank. Phou Lao, byn vi befinner oss i, rymmer ingen restaurang, så vi bestämmer oss för att lägga på ett kol till nästa större by på kartan, Houa Muang. Halvvägs dit får Röda Hund ett hostanfall. Så vi väntar. Tar tempen. Rullar henne uppför backen och försöker starta i nerförsbacke. Fläktar motorn med kartan. Blåser på den. Diskuterar flyktigt om man kan kyla ner den med urin? Bestämmer oss för att låta bli, vid närmare eftertanke. Och hela tiden blir hostan värre och värre. Till slut ger hon bara ifrån sig ett ilsket väsande när vi vrider på gasen. Det är vid det här laget som vi inser att solen håller på att gå ner, och att det mycket snart kommer att vara kolmörkt och ganska kallt. Kolmörkt, ganska kallt, och ungefär två mil till närmaste by…

Fortsättning följer…

Thalat, Laos

Det går långsamt framåt. Vi stannar titt som tätt, släpper förbi en kossa, klappar en hundvalp, dricker en kall läsk i skuggan. När en ankfamilj ska korsa vägen blir det trafikstockning. En annan gång är det en gris som har satt sig att vila lite mitt i körfältet – han kliar sig slött bakom örat och kisar mot solen. Nej, det är ingen vits att ha bråttom här, vi rullar fram i maklig takt, hejar och vinkar. Hakorna hänger någonstans vid knäna – det är fantastiskt vackert! Så. Nu var det sagt. Fan-tast-iskt vackert. Men jag ska inte strö snöslask i såren (vår i mars säger ni? vad kommer sen, jultomten i september?) så jag lämnar det där. Istället kommer här en lista på allt som är dåligt med att åka motorcykel:

• En solbränna som är mer lustig än klädsam
• Att mitt ansikte har förvandlats till en plats där flygfän möter sitt öde
• När motorn blir överhettad och vi fastnar mitt ute i ingenstans och mobilen inte har täckning
• Att Jules som vi hyrde cykeln av inte vill kännas vid att motorn blir överhettad
• Att Jules istället anklagar oss för att ha glömt att tanka. Seriöst, vi har inte glömt att tanka!
• En gång glömde vi att tanka

Okej vi hörs sen!

Vientiane, Laos

Mycket vill ha mer, skvallrar Gustafs glittrande ögon när han får syn på den röda motorcykeln. En Suzuki Vanvan, 200 kubik. Fem växlar. Koppling. Ett bakdäck bredare än livet självt. En bensintank som på en kamel. Och det bästa av allt – hastighetsmätaren fungerar inte. Så medan Gustaf talar mjukt till cykeln och berättar att han ska ”döpa dig till Röda Hunden”, öppnar jag plånboken. Två veckor tack! Och med vinden i håret (den lilla tofsen som sticker ut under hjälmen) lämnar vi storstaden bakom oss.

Norrut, och sen gör vi som vi brukar: öster väster öster! Ses där!

Savannakhet, Laos

Vi hamnar på ett guesthouse som hyr ut ”by the hour”. Vad ska det vara bra för, tänker vi, det är ju mer prisvärt att betala per natt? Först på toaletten trillar poletten ner. Genom badrumsfönstret som står på glänt hör jag en medelålders fransman diskutera med hotellägaren. ”Gustaf! Jag tror att det är en som köper sex ute på gården!” väser jag genom dörren, och sen sitter vi knäpptysta tillsammans och lyssnar genom fönstret.

När mörkret faller kan ingen av oss sova. Vi ligger bredvid varann i sängen och bara väntar. Håller andan. När en katt jamar någonstans långt borta vänder sig Gustaf mot mig med uppspärrade ögon: Var det? Nej det var det inte.

Vid frukosten har jag bestämt mig: jag har ingenting att skämmas för. Så med uppror i sinnet möter jag allas blickar. Just det, jag ser dig i ögonen jag, är det som om jag säger. Tänker jag mig. Ingen avslöjar sig som den medelålders fransmannen utanför fönstret, till min besvikelse. Eller lättnad, jag vet inte.

Okej vi hörs sen!

Bolaven Plateau, Laos

Vi drog iväg, Motorcykelkungen och jag. Fem dagar ”utflykt”. Solen sken, fåglarna kvittrade, och det är svårt att tänka sig att det här var en av de mest bombade platserna under Indokina-krigen. Förrän man kommer till en liten by där rostande bomber, bombi på laotiska, används som blomkrukor utanför vart och vartannat hus. Instruktionerna är enkla: håll fötterna på stigen och händerna i fickorna. När vi kommer till Attapeu och byarna däromkring utökas säkerhetsföreskrifterna med utegångsförbud om kvällarna – ”This is tigercountry!”.

Näst sista dagen korsar vi platån tvärs över. Entusiasmen hos de vinkande barnen längs vägen trappas upp för varje ny höjdmeter. Fyndet av ett vattenfall som inte är utmärkt på kartan, 30 meter högt, mitt ute i ingenstans, omgivet av mängder av knallrosa blommor, uppehåller oss längre än vi tänkt. Sista biten mot Pakxong får vi skynda. Och plötsligt är det becksvart och vägen tar tvärslut. ”Men vart tog vägen vägen? Vi åker ju på en åker!” skojar Semesterpappan till det. Sjunger små sånger på temat. Försöker till och med rimma. Glatt humör. Kör upp på en hög stenar i tron att det kanske är vägen men inser snart att det bara var en hög stenar. Sådär som det kan vara. Sen dog ficklampan. ”Nämen, det här var ju eländigt”, frustade Semesterpappan. ”Fattar du? El – ändigt! Haha!”

”Hehe?” Skrattet dör ut och det blir tyst. Och där sitter vi, fast på en hög med stenar, i beckmörkret. Det börjar bli kallt. Snart inser vi vart vägen tagit vägen. Eller snarare var den inte tagit vägen. Den är inte byggd än, nämligen. Och ångvälten som ska bygga den är på väg rakt emot oss. Hur ska Semesterpappan ta sig ur det här?

Färdknäpps fotosida

Berättade förut att Gustaf pysslade med en liten portfoliosida för sina foton. Nu är den uppe! Vi tänkte skicka länken till några gallerier eller så. Men innan vi gör det kan ni väl kika och säga vad ni tycker? Urval, sidan, den lilla fula ”faviconen”? Och, med bävan, hur ser den ut i Internet Explorer? Den hårda sanningen tack!

Klicka —> här <—!

Bolaven Plateau, Laos

Moppekungen har befordrats. Nu undrar ni kanske – hur befordrar man en kung? Man ger honom ett större land, förstås!

Möt Motorcykelkungen!

Jo, det är en rätt liten motorcykel. Men ändå.

Lovar för övrigt på min heder att snart, snart kommer det ett blogginlägg med lite substans i. Vi är så upptagna med att springa runt i djungeln och väja för minor, förstår ni. Mer om det snart!

Pakse, Laos

Förinställt inlägg:

Är i Djungeln. Hörs sen okej?

Angkor Wat, Siem Reap, Kambodja

”Men varför?!” kräver Gustaf att få veta. Don, vår guide, ler och skakar på huvudet – han förstår inte frågan. ”Det måste finnas en anledning”, insisterar Gustaf med tillkämpad vänlighet. ”Det kan inte bara bli sådär av sig självt”. Träden har väckt någonting i honom, en existentiell klåda, och det gör honom frustrerad. Som första gången man konfronteras med den klassiska frågan hönan eller ägget – ”Ägget, förstås”, utbrister man glatt, men så ångrar man sig, vänta nu, nej, hönan, nej vänta lite… och sen är det som ett myggbett som inte vill sluta klia. Och ju mer man kliar…

Eller som när man läser Sofies Värld, och börjar fundera på vad som finns där rymden tar slut. En filosofisk svindel. Och den lite förorättade förvåningen när man upptäcker att det går ju inte, en skevhet i existensen, en glitch i the Matrix.

Don, uppenbart nervös över Gustafs envetna frågor, pratar på. Berättar om de utsökta stenrelieferna vi står framför. Men Gustaf har bara ögon för träden. Han vänder sig mot mig med bedjande blick: ”Jag fattar inte, Linnea… Hur kom träden upp på taket?!”

Siem Reap, Kambodja

Det är faktiskt inte första gången jag besöker Siem Reap. Jag var här för lite drygt två år sedan med två av mina bästa vänner, Sanna och Dixi (individen bakom den eminenta bloggen Hederskultur). Om staden har förändrats sedan dess? Gatmaten har i alla fall det:

Okej vi hörs sen!